RÅDSRÖRELSEN I ITALIEN 1919-20
Fackföreningsledaren d'Aragona:
"Det är vår stolthet att ha förhindrat utbrottet av revolutionen,
som ytterlighetsmännen hade framprovocerat."
Åren närmast efter första världskriget kännetecknas i Italien
av misstämning och djuptgående sociala oroligheter. Det rådde dyrtid
och arbetslöshet. När metallarbetarna i Nord-Italien inledde strejkaktioner
1919 hade de en rik kamptradition bakom sig. Den proletära resningen
i Turin 1917 var ett exempel. Arbetarna slogs då på gator och barrikader
i fem dagar, men revolten besegrades till slut, bl.a. på grund av
att man inte lyckades försäkra sig om soldaternas stöd.
RÅDSRÖRELSEN 1919-20
Med Turin som centrum inleddes kampen 1919. Arbetarna sökte förvandla
en svag form av arbetarrepresentation till fabriksråd, vilka skulle
ha beslutanderätt i ekonomiska frågor. Genom bl.a. den intensiva
propagandan lyckades man i Turin upprätta fabriksråd på varenda
metallarbetsplats. Kampmetoderna var dels strejk, dels fabriksockupationer.
Dessa var, enligt ett flertal källor, de första i historien. Parallellt
med dessa aktioner lade bönder, företrädesvis i Syd-Italien, beslag
på godsägarnas jord.
Rådsrörelsen i Turin mars-april 1920 var den första höjdpunkten
i revolutionsrörelsen. Den 15 mars påbörjades strejken genom att
fabrikerna ockuperades. Dessutom upprätthölls produktionen på ett
sätt som manade till efterföljd. I mitten av april blev strejken
allmän i Piedmont.(1) Under de följande dagarna bredde den ut sig
i stora delar av Norditalien, i synnerhet bland järnvägs- och hamnarbetare.
Socialistpartiet och fackföreningarna gjorde allt för att sabotera
och isolera strejken: samtidigt som Turin invaderades av 20.000
soldater och polisen vägrade socialistpartiets tidning Avanti (2)
att trycka Turinsektionens upprop till Italiens arbetare och bönder.
Strejken och därmed upproret, besegrades den 24 april.
Men kampen fortsatte att utvecklas och nådde sin andra kulmen
i september samma år. Då var situationen så prekär för arbetsköparna
att dom tvangs utlysa lock-out. Arbetarna svarade med att fortsätta
produktionen på egen hand. En halv miljon proletärer stannade i
fabrikerna. Nu hade arbetarna makten att genomföra en revolution,
som skulle kunna leda till deras frigörelse. Umanità Nova, anarkisternas
organ, skrev den 8 september: "Arbetare, ett mer fördelaktigt tillfälle
än detta - för att uppnå den slutliga frigörelsen har vi aldrig
haft och vi kan inte veta om och när det återkommer: låt det inte
rinna er ur händerna. Idag är det ni som har makten och regeringens
vanmakt mot er vilja är uppenbar. Våga än en gång, våga mer - och
segern kan inte utebli." Men istället för en seger fick man se den
reformistiska fackföreningen - CGL - i samarbete med Socialistpartiet
kompromissa sig fram till en "gemensam" lösning med arbetsköparna.
Denna lösning "lovades" tillförsäkra arbetarna deltagande i den
tekniska och finansiella kontrollen, samt i företagsförvaltningen.
Den 23 och 24 september röstade arbetarna på förslaget. Fackföreningsdisciplinen
var hård och den 25 i samma månad lämnade arbetarna över de ockuperade
fabrikerna till dess forna ägare. Löftet om arbetarnas medbestämmande
infriades sedermera - och som väntat - inte.
FABRIKSRÅDEN OCH ARBETARFÖRVALTNINGEN
Man ville att fabriksrådet skulle vara något av en modell för
det kommunistiska samhället. Därför skedde organiseringen efter
vilken industribransch man jobbade i. Den direkta demokratin fungerade;
ett arbetslag valde en representant. Därefter bildade de förenade
delegaterna från varje arbetslag och/eller fabrik ett Råd, som inom
sig valde olika samordnande kommittéer. Denna rådsdemokrati, som
också innefattade principen om direkt återkallbara delegater, fungerade
tillfredställande. Bl.a. kunde man på vissa ställen med förbluffande
snabbhet mobilisera arbetarmassorna till strejk. Exempelvis lyckades
fabriksråden i Turin på en timme samla 120.000 arbetare till en
revolutionär aktion.
Trots att arbetsledningen vägrade att medverka i självförvaltningen,
fungerade denna över förväntan. Teknikerna samarbetade med arbetarna,
särskilda arbetarkommittéer av teknisk och administrativ art upprättades,
den ockuperade krigsindustrin försåg fabriker och verkstäder med
vapen och ammunition. Under den tre veckor långa ockupationen i
september "utfärdade man egna mynt, som betalning för arbetarnas
löner. Sträng självdisciplin infördes, konsumtion av alkoholhaltiga
drycker förbjöds, självförsvar organiserades genom beväpnade patruller.
Mineraler och kol socialiserades och fördelades rättvist." (Enl.
D. Guerin: "Anarkismen")
Teorin om fabriksråden i Italien hade utformats under starkt
inflytande av sovjeterna i Ryssland. En av de främsta förespråkarna
för denna teori var Antonio Gramsci.(3) Han luftade sina idéer i
veckotidningen Ordine Nuovo, som var ett forum för socialister som
stödde sig på fabriksråden, och som dessutom hade ett stort stöd
bland arbetarna.
EFTERSPEL
Som jag nämnt tidigare omintetgjordes den proletära revolutionen
av en helig allians mellan den reformistiska fackföreningsrörelsen
(CGL), Socialistpartiet och arbetsköparna. Om den syndikalistiska
fackföreningen Unione Sindicale Italiana (USI) - 700.000 medlemmar
mot CGL:s 2.000.000 - hade haft ett större inflytande, skulle den
kunnat sprida en revolutionär medvetenhet - en medvetenhet om arbetarklassens
självständiga förmåga - inom proletariatet.
Avslutningsvis låter jag Trotskij konstatera att "den italienska
fascismen var det direkta resultatet av reformisternas förräderi
mot det italienska proletariatets revolt"(4). Efter fabriksockupationernas
nederlag upplöstes den revolutionära rörelsen totalt och redan 1922
hade fascisterna med Mussolini i spetsen erövrat makten.
MP
1) Nord-Italiensk industriregion.
2) Socialistpartiets tidning Avanti lär ha haft Mussolini som
medarbetare.
3) Antonio Gramsci var en vänstersocialist som senare var med
om att bilda det Italienska kommunistpartiet. Han var också känd
som "kulturmarxist". Bl.a. verkade han som konstkritiker.
4) Se Leo Trotskij: "Den permanenta revolutionens epok" (Partisanförlaget).
|