ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

RÅDSRÖRELSEN I ITALIEN 1919-20

Fackföreningsledaren d'Aragona:

"Det är vår stolthet att ha förhindrat utbrottet av revolutionen, som ytterlighetsmännen hade framprovocerat."

Åren närmast efter första världskriget kännetecknas i Italien av misstämning och djuptgående sociala oroligheter. Det rådde dyrtid och arbetslöshet. När metallarbetarna i Nord-Italien inledde strejkaktioner 1919 hade de en rik kamptradition bakom sig. Den proletära resningen i Turin 1917 var ett exempel. Arbetarna slogs då på gator och barrikader i fem dagar, men revolten besegrades till slut, bl.a. på grund av att man inte lyckades försäkra sig om soldaternas stöd.

RÅDSRÖRELSEN 1919-20

Med Turin som centrum inleddes kampen 1919. Arbetarna sökte förvandla en svag form av arbetarrepresentation till fabriksråd, vilka skulle ha beslutanderätt i ekonomiska frågor. Genom bl.a. den intensiva propagandan lyckades man i Turin upprätta fabriksråd på varenda metallarbetsplats. Kampmetoderna var dels strejk, dels fabriksockupationer. Dessa var, enligt ett flertal källor, de första i historien. Parallellt med dessa aktioner lade bönder, företrädesvis i Syd-Italien, beslag på godsägarnas jord.

Rådsrörelsen i Turin mars-april 1920 var den första höjdpunkten i revolutionsrörelsen. Den 15 mars påbörjades strejken genom att fabrikerna ockuperades. Dessutom upprätthölls produktionen på ett sätt som manade till efterföljd. I mitten av april blev strejken allmän i Piedmont.(1) Under de följande dagarna bredde den ut sig i stora delar av Norditalien, i synnerhet bland järnvägs- och hamnarbetare. Socialistpartiet och fackföreningarna gjorde allt för att sabotera och isolera strejken: samtidigt som Turin invaderades av 20.000 soldater och polisen vägrade socialistpartiets tidning Avanti (2) att trycka Turinsektionens upprop till Italiens arbetare och bönder. Strejken och därmed upproret, besegrades den 24 april.

Men kampen fortsatte att utvecklas och nådde sin andra kulmen i september samma år. Då var situationen så prekär för arbetsköparna att dom tvangs utlysa lock-out. Arbetarna svarade med att fortsätta produktionen på egen hand. En halv miljon proletärer stannade i fabrikerna. Nu hade arbetarna makten att genomföra en revolution, som skulle kunna leda till deras frigörelse. Umanità Nova, anarkisternas organ, skrev den 8 september: "Arbetare, ett mer fördelaktigt tillfälle än detta - för att uppnå den slutliga frigörelsen har vi aldrig haft och vi kan inte veta om och när det återkommer: låt det inte rinna er ur händerna. Idag är det ni som har makten och regeringens vanmakt mot er vilja är uppenbar. Våga än en gång, våga mer - och segern kan inte utebli." Men istället för en seger fick man se den reformistiska fackföreningen - CGL - i samarbete med Socialistpartiet kompromissa sig fram till en "gemensam" lösning med arbetsköparna.

Denna lösning "lovades" tillförsäkra arbetarna deltagande i den tekniska och finansiella kontrollen, samt i företagsförvaltningen. Den 23 och 24 september röstade arbetarna på förslaget. Fackföreningsdisciplinen var hård och den 25 i samma månad lämnade arbetarna över de ockuperade fabrikerna till dess forna ägare. Löftet om arbetarnas medbestämmande infriades sedermera - och som väntat - inte.

FABRIKSRÅDEN OCH ARBETARFÖRVALTNINGEN

Man ville att fabriksrådet skulle vara något av en modell för det kommunistiska samhället. Därför skedde organiseringen efter vilken industribransch man jobbade i. Den direkta demokratin fungerade; ett arbetslag valde en representant. Därefter bildade de förenade delegaterna från varje arbetslag och/eller fabrik ett Råd, som inom sig valde olika samordnande kommittéer. Denna rådsdemokrati, som också innefattade principen om direkt återkallbara delegater, fungerade tillfredställande. Bl.a. kunde man på vissa ställen med förbluffande snabbhet mobilisera arbetarmassorna till strejk. Exempelvis lyckades fabriksråden i Turin på en timme samla 120.000 arbetare till en revolutionär aktion.

Trots att arbetsledningen vägrade att medverka i självförvaltningen, fungerade denna över förväntan. Teknikerna samarbetade med arbetarna, särskilda arbetarkommittéer av teknisk och administrativ art upprättades, den ockuperade krigsindustrin försåg fabriker och verkstäder med vapen och ammunition. Under den tre veckor långa ockupationen i september "utfärdade man egna mynt, som betalning för arbetarnas löner. Sträng självdisciplin infördes, konsumtion av alkoholhaltiga drycker förbjöds, självförsvar organiserades genom beväpnade patruller. Mineraler och kol socialiserades och fördelades rättvist." (Enl. D. Guerin: "Anarkismen")

Teorin om fabriksråden i Italien hade utformats under starkt inflytande av sovjeterna i Ryssland. En av de främsta förespråkarna för denna teori var Antonio Gramsci.(3) Han luftade sina idéer i veckotidningen Ordine Nuovo, som var ett forum för socialister som stödde sig på fabriksråden, och som dessutom hade ett stort stöd bland arbetarna.

EFTERSPEL

Som jag nämnt tidigare omintetgjordes den proletära revolutionen av en helig allians mellan den reformistiska fackföreningsrörelsen (CGL), Socialistpartiet och arbetsköparna. Om den syndikalistiska fackföreningen Unione Sindicale Italiana (USI) - 700.000 medlemmar mot CGL:s 2.000.000 - hade haft ett större inflytande, skulle den kunnat sprida en revolutionär medvetenhet - en medvetenhet om arbetarklassens självständiga förmåga - inom proletariatet.

Avslutningsvis låter jag Trotskij konstatera att "den italienska fascismen var det direkta resultatet av reformisternas förräderi mot det italienska proletariatets revolt"(4). Efter fabriksockupationernas nederlag upplöstes den revolutionära rörelsen totalt och redan 1922 hade fascisterna med Mussolini i spetsen erövrat makten.

MP

1) Nord-Italiensk industriregion.

2) Socialistpartiets tidning Avanti lär ha haft Mussolini som medarbetare.

3) Antonio Gramsci var en vänstersocialist som senare var med om att bilda det Italienska kommunistpartiet. Han var också känd som "kulturmarxist". Bl.a. verkade han som konstkritiker.

4) Se Leo Trotskij: "Den permanenta revolutionens epok" (Partisanförlaget).