KRITIK AV IKS

Vi publicerar i detta nummer två artiklar som utgör svar på kritik av oss som återfunnits i tidskriften "Internationell Revolution" som utges av "Internationella Kommunistiska Strömningens" svenska sektion. IKS bildades 1975, dess svenska sektion 1980 av bl a flera kamrater från Förbundet Arbetarmakt, från vilket också Arbetarpress och Rådsmakt härstammar. Vi känner varandras positioner väl sedan 10 års diskussioner, men då debatterna oss emellan inte varit särskilt givande, har de upphört. IKS har dock riktat en del kritik mot oss i sin tidskrift, som vi anser har svarat dem muntligen på. Men när andra personer som läst IKS kritik frågat efter vårt svar, såg vi oss nödda och tvungna att svara skriftligt. Internationell Revolution refuserade dock vårt svar på förhand: "Vi publicerar som regel inte kritik från andra organisationer i vår press" (Ur brev från IR 1/8 1984). IKS talar mycket om "diskussion mellan revolutionära grupper" men när det kommer till frågan om att framföra kritik i sin egen tidskrift är det tydligen stopp. Att det blev två svar framgår nog av artiklarna, de hade alltför olika karaktär för att låta sig sammanfogas till en. Redaktionen delar alltså huvuddelen av kritiken i båda artiklarna.

HÄRTILL ÄR VI NÖDDA OCH TVUGNA

Detta har inte enbart varit en inställning bland medlemmarna i Arbetarpress (AP), utan den finns även bland de vi diskuterat och umgåtts politiskt med. Tyvärr (utifrån er politiska strömnings sida) har ni inte utgjort en politisk pol som det känts nödvändigt eller ens intressant att offentligt (t ex via djupa artiklar) förhålla sig till. Men eftersom vi idag för politiska diskussioner med grupper för vilka det är viktigt att förhålla sig till er, inser vi vårt ansvar. Vi ska här kort gå igenom er kritik av Arbetarpress och vår av er.

A. Den viktigaste kritik vi har av Er är inte en eller annan viktig politisk fråga, där vi har olika uppfattning, utan ert uppblåsta sätt.

Sommaren 1975 kom IKS´ första politiska emissarie till den kalla Norden. Han har därefter följts av fler. Alla har de uppträtt på samma sätt. Emissariens organisation sitter inne med sanningen, som proletariatet behöver för sin frälsning, och han skäller grundligt ut den "revolutionära miljön" (IKS-term) som han finner i denna världens avkrok. Han är inte intresserad av vad grupperna här har för politiska uppfattningar, när det visar sig att de inte överensstämmer med IKS´, utan han använder istället tiden till att hålla timslånga föreläsningar/predikningar om den rätta läran. Fenomenet upprepas varje gång en emissarie från IKS ska diskutera med "den revolutionära miljön".

Denna bild av IKS bekräftas av alla organisationer vi har träffat på, t ex Kommunistisk Propagandalag i Norge, Gruppe Internationale Kommunister i Danmark och Solidarity i England. En grupp i USA sade att IKS där gick under beteckningen "The Jehovas of the Left" (Vänsterns Jehovas Vittnen). För att belysa kritiken ska vi citera några deltagare från en konferens i Oslo 1977, med deltagare från Sverige och Norge, samt 5 (fem) emissarier från IKS´ europeiska sektioner:

"(Jag tror att om man närmare analyserar IKS´ statsteori kommer man finna att den inte alls är rådssocialistisk, utan anhängare av statsdiktatur.) Det var alltså ingen tillfällighet att konferensen hamnade i kraftig motsättning till IKS, ända därhän att deras fortsatta deltagande är ifrågasatt. Denna motsättning är till sin innersta kärna ingenting mindre än en motsättning i den mest avgörande frågan för den socialistiska rörelsens förmåga att bjuda socialdemokratin på spetsen, (nämligen) frågan om (arbetar-)demokratin. Vad konferensdeltagarna känner är att IKS skulle, om den hade möjlighet därtill, köra över dem och det betyder att om IKS i en revolution skulle få makten, så skulle den inte tillåta några andra arbetarpartier. Detta kan konferensdeltagarna absolut inte gå med på. De vet, eller rättare sagt känner med varje fiber, att leninismens enpartivälde, /.../ skall tryckas ned."
("Reflexioner och intryck av konferensen" ur "Icke-Leninistisk Diskussions-Bulletin" nr 5, sid 5f.)

"Oslo-konferensen blev inte lyckad. Istället för en öppen och klargörande debatt fick vi ett slags 'teoretiskt' skyttegravskrig, som till sin natur inte är speciellt teoretiskt. Debatten gav inget utrymme för folk som inte i förväg visste exakt vad de tyckte, något som medförde att vi fyra från Trondheim låg lågt i terrängen." (Problemstillninger som aldri ble framlagt..." ILDB nr 5.)

Detta innebär att IKS´ sätt att tackla politiska meningsmotståndare inte har att göra med enskilda individers sätt att vara, utan på något sätt är inneboende i IKS´ struktur, politiska uppfattningar eller den miljö som den verkar i.

Ett flertal medlemmar i IKS respektive AP har tidigare varit medlemmar i Förbundet Arbetarmakt (FAM) och Marxistisk Arbetsgrupp (MA). En av anledningarna till att svenska IKS bildades, var oenighet om politiskt synsätt inom FAM respektive MA. Trots det, var det på den tiden FAM och MA existerade, möjligt för dessa människor att diskutera politiska frågor med varandra,, men idag går detta inte längre. T o m själva debatten blir meningslös för deltagare och lyssnare. Vi har fått sluta med att ha offentliga möten i anslutning till nya nummer av Rådsmakt, eftersom dessa möten pratades sönder i polemik mellan AP och IKS. Våra sympatisörer och intresserade (som ni väl avsåg att "vinna över") tröttnade på att komma och lyssna till IKS "politiskt klargörande" käbbel. Antingen förmår ni inte göra klart vad ni menar är viktigt, eller så bryr sig den "revolutionära miljön" inte om det.

Politiska åsikter kan alltid förändras om detta är opportunt eller nödvändigt, med den attityd till andra medlemmar av den "revolutionära miljön" som IKS fostrar hos sina medlemmar är förmodligen IKS´ akilleshäl. För att försvara sig mot IKS´ emissariers ordkanonader har den "revolutionära miljön" (som IKS alltså vill påverka) bara två möjligheter: antingen att skjuta tillbaka lika kraftigt och lika länge, eller att upprätta sådana avstånd (t ex tystnad) så att man slipper höra på eländet. Inget leder till en utveckling eller ett klargörande av förhållandet mellan IKS och den "revolutionära miljön".

B. Ni anser att vi i AP inte förmått dra de rätta slutsatserna av FAMs sammanbrott. Ni anser att FAM bröt samman för att det inte hade en klar och entydig och riktig uppfattning i ett flertal frågor, bl.a. vägran att karaktärisera vänstern (dvs. i princip alla partier och grupper till höger om FAM) som "kapitalets vänster". När klasskampen i mitten av 70-talet gick tillbaka blev FAM enligt er p g a sin "lokalism" och internationella isolering hänvisade till denna vänster, denna gren av det internationella kapitalet. Och därmed var enligt IKS loppet kört, ty en revolutionär organisation som öppnar sig mot kapitalet måste ofelbart splittras eller falla sönder. För att överleva borde FAM istället vänt sitt ansikte mot den internationella vänster- och rådskommunistiska debatten (den revolutionära miljön).

Utifrån en artikel från Internationalisme 1946 (publicerad i Internationell Revolution nr 9) och IKS´ aktivitet idag, förstår vi att ni anser att rätta sättet att överleva en nedgång i klasskampen är (ursprunglig) ackumulering av kader. Dessa kadrer drar man till den egna gruppen/organisationen genom att

"göra ett objektivt studium, att försöka förstå händelsernas förlopp och deras orsaker, och att göra detta begripligt för en krets arbetare, som med nödvändighet blir begränsad i en sådan här period."

Med detta förfarande menar ni att det är möjligt att rädda en revolutionär organisation undan den reaktionära vågen. Man ska definitivt inte i en sådan här reaktionär period ge sig in i de strider som arbetarklassen för i den ena eller andra formen, ty

"om man till varje pris vill arbeta bland massorna betyder detta att gå ned till massornas nivå och följa i deras fotspår /.../ med ett ord, opportunism". (IR nr 9 sid. 24, bägge citaten)

Vi ser orsakerna till FAMs sönderfall helt annorlunda. På en konferens våren 1980 utvärderade ett 10-tal FAM-medlemmar den Vitbok som skrivits i samband med nedläggningen av FAM, och som analyserar orsakerna till FAMs tillbakagång och upplösning. Den allmänna uppfattningen hos konferensdeltagarna var att FAM hade dött pga en alltför svag "proletarisering". Eftersom FAM inte i tillräcklig omfattning hade vänt ansiktet mot arbetarklassen och dess konkreta kamp, kom FAM att i slutet av 70-talet sprida ett budskap som ingen var intresserad av.

Vi kar skilda uppfattningar om vad politik är (se nedan). Ni anser att ett politiskt budskap från revolutionärerna enbart får bero på två faktorer: krisens utveckling respektive revolutionärernas analys av arbetarklassens historiska kamp. Däremot ska ingen hänsyn tas till (den eventuella) lyssnaren. Vi anser tvärtemot att ett revolutionärt budskap måste anpassas både till det samhälleliga läget och arbetarklassens självuppfattning. Därför tror vi att det hade varit bättre om FAM lyckats med att, via personliga band, deltaga i arbetarklassens kamp. Då hade det överlevt i denna reellt existerande arbetarkamp, istället för att som nu, övervintra i två elfenbenstorn - ett för AP och ett för IKS - bägge skilda från arbetarklassen.

Vi har svårt att inse att Revolutionärerna och Den Revolutionära Politiken enbart kan övervintra genom att gå i ett gemensamt ide, till skillnad från att genomleva kölden tillsammans med arbetarklassen. Fodrar revolutionärerna ett ide för att överleva (som revolutionärer), är de inte mycket till revolutionärer. I artikeln "Revolutionärt ingripande och revolutionärers arbete idag" skriver ni att:

"Från och med då (1914) kunde enbart organisationer som klart försvarade den kommunistiska revolutionen och hänsynslöst fördömde de reformistiska illusionerna förbli på arbetarklassens terräng. Alla andra organisationer, inklusive de som proletariatet spontant skapar i sin kamp mot den ökade utsugningen, kommer (om de blir permanenta) att sugas upp av kapitalet och integreras av staten..."
(IR nr 4, s. 29. vår kursiv.)

Man undrar hur den revolutionära teorin kan utgöra en så stark bastion mot den reaktionära anstormningen. Organiseringen av de intellektuellas idéer har tydligen större förmåga att stå emot den omgivande sociala verkligheten, än arbetarklassens organisering av kampen! Är det ens sociala vara som bestämmer ens idéer, eller är det tvärtom för revolutionärerna, och därtill, enbart för dem?

Vi anser inte att en 100%-ig satsning på aktivism istället för IKS´ recept är lösningen på revolutionärernas isolering. (Även AP lider av för lite "aktivism".) Däremot är vi helt emot den exklusivitet som IKS predikar som lösningen på problemet, och IKS hävdande att just denna exklusiva organisation måste bli en teoretisk - politisk och programmatisk - ledstjärna för proletariatet. (Se längre fram) Steget är inte så långt från IKS´ anspråk på teoretiskt ledarskap till Lenins krav på partiets överhöghet på det organisatoriska planet.

Bakom hela denna uppfattning, som bl.a. omfattas av IKS, ligger föreställningen att det är möjligt att teoretiskt förstå hela samhället och dess "rörelselagar", utan att man själv skulle behöva vara eller uppfatta sig som en del eller kugge däri. Detta är den naturvetenskapliga synen på hur vetenskapsmannen förstår världen som helt ligger utanför honom. I den allmänna berusningen över naturvetenskapens framgång på 1800-talet anammade även Karl Marx detta synsätt.

Ni anser att Den Revolutionära Teorin är Det Nödvändiga Redskapet för den proletära revolutionen (IR nr 9, s. 12). Denna teori utmejslas av IKS, ty i IKS´ plattform står att läsa att "den revolutionära organisationen (dvs. IKS) /... genom teoretiskt arbete / klargör klassens olika ståndpunkter". (IR nr 4, s. 28) Det är ju ändå för väl att någon talar om för arbetarklassen vad den tycker! Blir det revolution enbart ifall arbetarklassen följer denna teori - Er teori? Eller kan den göra revolution i alla fall? Ser IKS det som sin uppgift att, när väl proletariatet använt sig av den revolutionära teorin och påbörjat den proletära revolutionen, se till at proletariatet verkligen står kvar vid sin (dvs. er) revolutionära teori? Även om proletariatet i sitt oförstånd inte begriper allt, utan begår "farliga misstag"? Det vore i så fall ett konsekvent försvar av synen att proletariatet faktiskt behöver vetenskapsmannens/filosofens vägledning/uppfostran. Eller är Den Revolutionära Teorin så utomordentligt nödvändig, så att det ofelbart går åt pepparn ifall den inte används/följs? DEN Revolutionära Teorin består kanske istället av flera teorier och idéströmningar?

Alltså, tvärtemot er, anser vi att FAMs stora brist framför allt inte var dess åsikter, utan hur dessa omsattes i praktisk handling.

C. Ni anser oss vara "akademiska" för att vi "separerar 'kommunistiska principer' från ett ingripande i klasskampen". (IR nr 9, s. 13) Utifrån vår synvinkel undrar vi om ni överhuvudtaget är en politisk organisation (Ni varken har eller strävar efter någon politik i vår mening), eftersom er verksamhet främst tycks gå ut på att upprepa ett antal principer.

Ni skriver att revolutionära positioner enbart kan utvecklas med "en inriktning på ett ingripande i klasskampen", och att den revolutionära teorin endast kan utvecklas "i ett perspektiv av och ett faktiskt ingripande i klasskampen". (IR nr 9, s. 12) Vad innebär "en inriktning på" resp. "i ett perspektiv av" ett ingripande i klasskampen? Vi förstår inte detta språkbruk. Vad händer med satsernas innebörd om orden "en inriktning på" resp. "ett perspektiv av" stryks? Betydelsen blir väl ungefär densamma? Men orden måste vara ditsatta för att de har någon mening/betydelse i sammanhanget! Enda innebörden i detta är, såvitt vi kan se det hela, att lägga lika stor vikt på ett faktiskt, verkligt, ingripande i klasskampen, som att inte göra det nu men att avse att göra det senare.

Vad menar då IKS med politiskt ingripande? Det framgår av följande: IKS bedriver "ett ingripande politiskt arbete på internationell nivå", samt publicerar flygblad, och ser till att deras millitanter lägger sig i diskussionerna på strejkmöten. Utifrån detta är det lätt att förstå den utomordentliga betydelse som IKS lägger vid internationalismen, dvs. diskussioner inom den "revolutionära miljön". Det är ju enbart med den man KAN diskutera, enbart till den man kan förhålla sig politiskt.

Med hänsyn till vad IKS menar med politiskt ingripande, respektive revolutionärers uppgifter idag, anser vi oss på rätt sätt ha tolkat innebörden av det ovan diskuterade begreppet "perspektiv av ett ingripande i klasskampen". Och vi håller till fullo med er. I en internationell diskussion om principer och teoretiska slutsatser vad gäller arbetarklassens kamp, finns det förstås ingen anledning att ha både kommunistiska principer och en annorlunda politik. Haken är bara att vi INTE anser att detta med diskussioner om principer är politikens essens. Till skillnad från er anser vi att revolutionärerna har andra uppgifter än att finna den nya varianten av De Vises Sten (Den Revolutionära Teorin). Det är snarare om detta, än om den rätta innebörden i ordet "politik", som åsiktsskillnaderna mellan oss handlar om.

D. Vilket är förhållandet mellan en revolutionär organisation och den revolutionära klassen? IKS kritiserar oss för att vi inte ser oss som en del av klassen. Enligt IKS är revolutionärerna en del av klassen p g a sina politiska ståndpunkter om socialismen och erfarenheter av arbetarklassens kamp, samt p g a att de försöker ingripa i medvetandeprocessen och kampen för kommunismen. IKS anser att arbetarklassen och dess kamp SKAPAR de revolutionära grupperna som ett instrument för att politiskt klargöra kampens innehåll och riktning, samt homogenisera klassmedvetandet. (IR nr 2, s. 32f; IR nr 9, s. 12) Följdriktigt kritiserar de FAM och AP för att vi betraktar 68-revolutionärerna och deras ståndpunkter, som kommande och stående utanför arbetarklassen.

Detta är en mycket viktig skillnad i synsätt. Vi kan inte acceptera påståenden som att arbetarklassen skapar de revolutionära organisationerna "precis som den skapar andra organ som den behöver i kampen: stormöten, strejkmöten och arbetarråd". (IR nr 2, s. 32) De tre sist uppräknade organisationsformerna skapas direkt av arbetarklassen i dess kamp. Det finns många revolutionära organisationer som uppkommit direkt ur arbetarklassens kamp, t ex Internationella Arbetarassociationen, CNT i Spanien, Vänsterkommunisterna i Tyskland. Men att jämställa dessa organisationer, med de som uppstod ur studentuppsvinget (+ den självständiga arbetarkampen) 1965-75, anser vi vara helt fel. Huvuddelen av de organisationer som uppstod i kölvattnet på -68 (inkl FAM och IKS) drog sin kader ur studenternas led, och de leddes till revolutionära (vänsterkommunistiska) ståndpunkter utifrån teoretiska resonemang. Deras egen erfarenhet av arbetarklassen var ofta liten. Så tills de revolutionära organisationerna sammansmält med arbetarklassen föredrar vi att betrakta dem som stående utanför, även om de gärna vill komma in.

Vi ser en kvalitativ skillnad mellan en revolutionär organisation med en kader liknande den som FAM eller IKS har, och en organisation som framför allt består av arbetare som utifrån sina egna personliga erfarenheter i klasskampen, och/eller reflexioner över den allmänna kampens förlopp, har intagit vänsterkommunistiska ståndpunkter. Det var den senare typen av organisation som FAM ansåg vara "Den Revolutionära Organisationen". (Se FAMs plattform) Att sopa organisationens sociala ursprung åt sidan, och käckt säga att det "också" kan finnas individer som socialt sett inte tillhör arbetarklassen, men politiskt gör det, eller att organisationen "i längden bör domineras av arbetare" (IR nr 2, s 31 & 33), det är att på ett felaktigt sätt "sätta politiken främst".

I en artikel om arbetararistokrati-teorier i IR nr 6 kritiseras den amerikanska gruppen Marxist Workers´ Committee för att den anser att "ett verkligt arbetarparti måste utveckla en organisation av teoretiskt avancerade arbetare, där inte bara alla medlemmar, utan även ledarskapet i första hand bör komma från arbetarklassen". (IR nr 6, s. 19) Istället för att kritisera uppfattningen att revolutionen verkligen fodrar att arbetare (som delar av sin klass, d v s som individer) inser klasskampens krav, invänder IKS med två exempel på hur Karl Marx och Rosa Luxemburg vägrats att tala på arbetarkongresser med motiveringen att de inte var arbetare. I botten av detta ligger IKS´ syn att det inte är arbetarna som behöver förstå sin klass´ behov, utan att det är klassen (i sig själv, som helhet) som måste förstå sig själv. Därmed behöver den förstås inte ha talesmän ur sina egna led, utan proffspolitiker ut medel- och överklassen - med det rätta programmen - kan till och med bättre föra klassens talan. Politiskt-filosofiskt härstammar denna uppfattning ur Lenins (och även Marx´) syn på arbetarklassen och dess avantgarde. Mer om IKS och leninismen längre fram.

IKS går t o m så långt i jämställdheten mellan parti och klass att man hävdar att partiet är ett av klassens levande organ, utan vilket klassens liv skulle vara berövat en av sina livsviktiga funktioner. Partiet är varken separerat ifrån, eller identiskt med klassen, varken en länk mellan klassens medvetande och dess handlande, eller summan av klassmedvetandet. Istället är partiet den mest medvetna formen av klassmedvetande. (IR nr 8, s. 15f) Man kan inte göra en sträng åtskillnad mellan klassen och partiet, ty det är en del av helheten, olika sidor av samma sak. (IR nr 2, s. 32)

I perioder av låg klasskamp ligger, enligt IKS, partiet förpuppat. Dess program och uppgift vidareförs i liten skala av den revolutionära organisationen. Men en dag kommer en grann fjäril att krypa fram ur puppan. Och den organisationen som idag utgör grundstommen till Partiet är förstås IKS: "I IKS har det internationella proletariatet skapat ett organ, vars existens är en nödvändig faktor i de följande striderna." (IKS nr 8, s 19) (Då är det väl bara att gratulera proletariatet till den här skapelsen, och hoppas att det lärt sig något av det.) Vad svarar man egentligen på sådana här bombastiska anspråk? Tror verkligen IKS att en revolution inte är möjlig om inte IKS´ destillat av arbetarklassens historiska erfarenhet först trängt fram till arbetarklassen som helhet? Att det inte rör sig om alla arbetare utan om klassen som helhet har vi redan varit inne på. Istället avser IKS att öppna en kommunikationskanal till klassens (dvs. helhetens) medvetande. En process som man inte ser som ett resultat av en växelverkan mellan de enskilda arbetarna och hela deras klass, ty i de här sammanhangen ses klassen alltid som en och odelbar.

Till skillnad från IKS anser vi att En Revolutionär Organisation organiserar ett antal individer/revolutionärer och att denna organisation inte representerar något annat gentemot sin klass eller Historien än sig själva. En Revolutionär Organisation kan däremot inte heller axla att ansvar från arbetarklassen liknande det som IKS har målat upp. I en artikel om "Den revolutionära organisationens uppgifter" (IR, nr 8, s. 20) säger IKS att revolutionärerna har ett avgörande inflytande i en revolutionär omvälvning eftersom klassen, p g a sina offentliga kampmetoder (råd och massmöten), är utsatt för bourgeoisiens sabotage. D.v.s. bourgeoisiens agenter kan förvilla arbetarklassen och sabotera dess kamp, men de kan inte förvilla och sabotera partiet. I Luthers anda frågar vi oss: Vad innebär detta? Och vi kan inte tolka detta annorlunda än att revolutionärerna (d v s partiet) har mycket väsentliga och betydelsefulla (självständiga) uppgifter i revolutionen: Partiet framträder än en gång som revolutionens garant!

E. Innan vi går vidare måste IKS syn på arbetarklassen diskuteras. Hur bestämmer IKS den? Utifrån IKS´ svenska sektions press är det inte så lätt att förstå vad som innefattas i detta begrepp. Trots att man titt och tätt pratar om klassen hit och klassen dit, är bestämningarna synnerligen abstrakta, teoretiska eller frånvarande. Vi har tidigare noterat att IKS anser att man tillhör (arbetar-)klassen om man har de "rätta" politiska åsikterna. En rimlig konsekvens av detta vore att man tillhör bourgeoisien eller småbourgeoisien om man har "fel" politiska åsikter. Vi har dock inte mött några artiklar i detta ämne. En fråga som uppstår i detta sammanhang är om de svenska arbetarna som röstar på VPK eller sossarna, enligt IKS egentligen tillhör arbetarklassen. Eller om en företagare, t ex en förläggare, som går med IKS, anses tillhöra arbetarklassen.

I den tidigare citerade artikeln om några ex-maoistiska gruppers teori om arbetararistokratin, skriver man att det finns två sätt att betrakta arbetarklassen på:

"- man kan se på den som den är för det mesta, nedtrampad, splittrad och atomiserad i miljoner enskilda individer utan relation till varandra
- man kan se på arbetarklassen ur historisk synvinkel. Man kan se den som en social klass med en över tvåhundra år lång historia av kamp och en framtid som anstiftare till den mest långtgående revolutionen i människans historia.
Den första visionen är en vision av en stillastående klass, medan den senare är en vision av en klass i kamp. Den andra är den marxistiska visionen, vilken förstår att klassen är mer än vad den är nu, att den framförallt är vad den kommer att tvingas bli. Marxismen är ingen sociologisk studie av en besegrad arbetarklass. Dess mål är att förstå den proletära klasskampen, vilket är något helt annat" (IR nr 6, s. 18)

IKS förespråkar ihärdigt det senare alternativet, d v s ett "historiskt perspektiv" som utgår från vad IKS (detta den internationella arbetarklassens eget organ) har kommit fram till är vad arbetarklassen "kommer att tvingas bli". Cirkelresonemangen dansar wienervals med varandra. Idag är detta enbart teoretiska diskussioner kamrater emellan. Vad innebär detta perspektiv ifall det vid något tillfälle är betydelsefullt att avgöra ifall någon eller några tillhör arbetarklassen eller ej? IKS´ "historiska perspektiv" innebär ofelbart att den organisation som sitter inne med kunskapens äpple (vad gäller arbetarklassens omfattning) måste se till att just den organisatoriskt-politiskt kan se till att den sanna uttolkningen genomförs i verkliga livet.

Men vad säger då IKS? Jo, IKS´ syn på klassindelningen t ex under övergångsperioden till socialismen är en typisk sociologisk klassindelning, som man annars förkastar! Vi tolkar artikeln "Övergångsperiodens problem" (IR nr 6, s. 22ff) som att grunden för klassindelningen är ställningen i produktionen, under kapitalismen och i övergångsperioden. Efter objektiva kriterier tillerkänns individen olika politiska rättigheter beroende på klasstillhörighet. Formulerat på detta sätt implicerar IKS´ syn på arbetarklassen under övergångsperioden inte ett självständigt maktinnehav för sanningens väktare. Men om inte IKS reder ut sina motsägelser mellan politiska, teoretiska och sociologiska synsätt på arbetarklassen, får de acceptera att vi betraktar IKS som uttalade leninister, alternativt kryptoleninister, hur många avsvärjelser de än gör vid andra tillfällen.

I samma artikel sammanfattar IKS begreppet "proletariatets diktatur" så här:

1. Det Kommunistiska Programmet (d v s IKS´ program, antaget av arbetarklassen)
2. Allmän arbetarklassorganisering i råd
3. Arbetarklassens monopol på väpnad makt

Att betoningen på partiet (genom programmet) inte är ett misstag bekräftas längre fram i artikeln, där arbetarråden och partiet tillsammans och likvärdigt representerar klassorganens diskussioner och aktivitet!

F. Hur ser då IKS på relationen mellan klassen och dess millitanter? En lämplig liknelse vore bikupan eller myrstacken:
"Arbetarklassen ger inte upphov till revolutionära millitanter, utan till revolutionära organisationer. Det finns inget direkt förhållande mellan millitanterna och klassen. Millitanterna deltar i klasskampen i det att de blir medlemmar av organisationen och utför dess uppgifter." "Millitanternas personliga liv är inte i sig (själv) ett politiskt ingripande i klasskampen." (IR nr 9, s. 13)

Än en gång flammar partifetischismen upp. Det är kring partiet som de revolutionära millitanternas insats kretsar, och det är partiet som t o m ger innebörd åt deras liv. Med partiet är de revolutionära millitanterna jordens salt, men utan partiet är de ingenting. De och arbetarklassen kan inte ens förhålla sig direkt till varandra, utan det kan endast ske via partiet.

Bakom allt detta ligger än en gång IKS´ oförmåga att se arbetarklassen på något annat sätt än som ett helhetligt filosofiskt/politiskt begrepp. De reellt existerande arbetarna saknar för IKS intresse (sådant är "ouvrierism" = arbetarromantik anser de), annat än som byggstenar i den framtida revolutionära klassen. I förlängningen skymtar än en gång den rena leninismen - arbetarna som förtrupp åt Partiet, vägledd av den intellektuella organisationens (IKS) politiska program.

Då flera av de nuvarande och tidigare medlemmarna av IKS svenska sektion i sitt tidigare politiska liv var mycket kritiska till Lenin, tolkar vi er bortförklaring av Lenins partiteori, som den hatt ni tvingas äta upp för att kunna vara med i Den Internationella Organisationen. Er vaga argumentering är bara ytterligare ett tecken på att ni anser er tvingade att försvara Lenin, men att ni egentligen inte klarar av det, för att ni innerst inne inte tycker som han.

G. Denna artikel har tagit upp de aspekter av er politik som vi har svårast att acceptera. Eftersom våra relationer till er är så alienerande, förlorar de punkter där ni riktar en välbehövlig kritik av oss sitt intresse. Avslutningsvis vill vi, bara kort diskutera förutsättningarna för ert politiska projekt. Ni säger att ni vill bidraga till ett enande av och en klargörande diskussion inom den "revolutionära miljön". Vår erfarenhet av dessa processer är att de främst sker när olika strömningar eller uppfattningar inser att man kan samarbeta i praktiska frågor, trots att man tidigare haft eller har skilda teoretiska synpunkter. Med den föraktfulla inställning till ett praktiskt politiskt arbete som IKS har, är det uppenbart att IKS´ mål är att de olika grenarna av den "revolutionära miljön" ska diskutera sig fram till en enda och gemensam teori, och med denna som grundval, ena sig. Vi tror att detta är omöjligt eftersom teoretiska grupper markerar sitt självständighetsbegär just med hjälp av teoretiska skillnader. Så länge som gruppernas verksamhet främst är teoretisk, kommer teorin och teorins behov (av oberoende) att vara det viktigaste.

Ett annat problem med IKS´ tillvägagångssätt är att tillägnandet av arbetarklassens kamperfarenhet för det mesta blir teoretisk, abstrakt och uppkommen genom studier utifrån. De människor (militanta revolutionära arbetare) som gjort (deltagit i) de nya erfarenheterna deltar inte i denna process, trots att den anses som så viktig för arbetarklassen. Istället diskuterar andra människor (ur den "revolutionära miljön"), vad de (revolutionärerna) uppfattar som arbetarmillitanternas och arbetarklassens viktigaste erfarenheter.

Detta är förstås bara ytterligare en sorglig effekt av IKS´ "historiska syn" på arbetarklassen, på partiet och på hela den värld som omger dem.

TVÅ GORDISKA SVÄRDSHUGG

ARBETARKAPITALISTEN

Ett grundläggande problem för vänstern är att förklara hur det kan komma sig att just den egna lilla organisationen kan vara ett uttryck för den rätta uppfattningen om arbetarklassens befrielse. Arbetarklassen tycks ju inte själv "inse" detta, utan stöder sina egna förtryckare och motarbetar sin egen befrielse. Än större blir problemet för vänsterorganisationen om denna domineras av människor som inte uppfattas som arbetare. Hur kan det komma sig att en hop intellektuella kan vara bärare av idéerna om arbetarklassens befrielse – och hur ska deras roll vara i förhållande till den klass vars "befrielse är dess eget verk"?

En vanlig lösning för vänstern har varit att arbeta på en "proletarisering" av den intellektuellt dominerade organisationen. Detta innebär flera åtgärder för att göra organisationen mindre främmande i arbetarnas ögon, främst dock genom att söka rekrytera arbetare till organisationen. Diskussionen om hur proletariseringen ska gå till, är lika gammal som vänstern. Själva motsättningen mellan att vara intellektuell utanför arbetarklassen, och att samtidigt arbeta för dess befrielse, har hos mången vänsteraktivist lett till personliga problem med det politiska arbetet. Detta har i sin tur lett till problem för vänsterorganisationerna.

IKS löser dock detta personliga problem för sina medlemmar genom att förklara att problemet är inbillat och inte finns i verkligheten! IKS kritiserar t ex oss i Arbetarpress (AP) för att "se sig själv som separerade från och främmande för arbetarklassen". Istället så säger IKS att "Den revolutionära organisationen är en del av klassen..." och "millitanterna deltar i klasskampen i det att de blir medlemmar av organisationen och utför dess uppgifter." Detta innebär att IKS anser att det inte spelar någon roll vilken klass du tillhör i ekonomiskt och socialt hänseende, för när du väl ansluter dig till IKS så är du en del i "en del av klassen". Så om du är kapitalist så kan du bli arbetare genom att gå med IKS! Dina inkomster från kupongklipperi och höga lön som företagsledare kan kanske komma IKS väl till pass. Detta är i sanning ett illusionsnummer i den högre cirkusskolan!

Den vidare innebörden av detta är att det inte krävs en enda arbetare (i den vanliga, ekonomisk-sociala bemärkelsen) i den revolutionära organisationen, som, enligt IKS, "är en del av klassen", och dessutom, "den mest medvetna delen". Andra organisationer, som består av arbetare (i sociologisk bemärkelse) som fackföreningar, arbetarkommittéer, arbetarråd som t ex är för marknadsekonomi och frihet för borgerliga partier, alla dessa är enligt IKS "borgerliga" eller "kapitalets" organisationer. I förlängningen skulle detta kunna innebära, med IKS syn på socialistisk demokrati, att "arbetarna" i IKS "kommunistiska parti" (som kan bestå av intellektuella mellanskikt, småborgare och filantropiska kapitalister) utövar "proletariatets" diktatur över "kapitalets vänster". Denna del av "kapitalet" kan t ex bestå av fabriksarbetare i fackföreningar och vänsterpartier som inte accepterar IKS politik. Just en snygg teori!

Enda motiveringen för denna teori är att "klasskampen frambringar revolutionära organisationer". Jovisst, men klasskampen frambringar även en mängd andra organisationer, och vem ska avgöra vad som är revolutionärt och för arbetarklassens intressen, och vad som inte är? Jo, naturligtvis arbetarklassen i den historiska processen. Denna arbetarklass måste av revolutionärerna erkännas vara den reellt existerande klassen, och inte någon slags metafysisk världsande i form av Det Kommunistiska Partiet.

ATT LYFTA SIG SJÄLV I HÅRET

Frågan om reformer eller revolution som metod att nå socialismen är lika gammal som arbetarrörelsen. Och även om man gjort ett kategoriskt avvisande av reformvägen, återstår problemet. Det finns en motsättning mellan att arbeta för kommunism och leva i en kapitalistisk omgivning.

För den revolutionära vänstern tar denna motsättning sig uttryck i, att samtidigt som man kritiserar reformisterna för deras reformpolitik, vill man ändå anknyta till arbetarklassens spontana kamp för bättre levnadsvillkor, för reformer av kapitalismen. Då uppkommer de allra mest sofistikerade förklaringar till hur kampen för revolution kan förenas med kampen för reformer. Exempel på detta är uppdelningen på politiska program i "maximi- & minimiprogram" samt trotskisternas "övergångskrav".

Dessa program till trots, uppstår ständigt tendenser hos den revolutionära vänstern att bli reformistisk. I längden är det svårt för individer (och därmed för en organisation) att framhålla en lösning på människors problem, som inte verkar gå att realisera inom överskådlig tid. Istället för att genomföra kommunismen för att få bättre arbetsförhållanden, stopp för miljöförstörelse, och allt annat som kommunismen skulle rätta till, försöker man få till en ändring här och nu.

Vi menar att det är riktigt att anknyta till, och visa hur kampen för förbättringar i de allra flesta fall endast kan lösas genom kommunismen. Men för att få möjlighet att visa detta krävs ju att den inomkapitalistiska kampen kommer igång först. Det finns alltså ingen anledning att kritisera denna i sig, utan istället måste vi påvisa dess otillräcklighet som generell kamp.

Men IKS motverkar sina syften genom sitt ständiga fördömande av all kamp som inte är "ren" från anknytning till "kapitalets vänster". IKS propagerar kampen för kommunismen (hur den nu ska se ut, förutom en anslutning till IKS?) men motarbetar allt som leder fram till denna kamp. IKS saknar med andra ord förmågan att se dialektiskt på samhällsutvecklingen och klasskampen.

Vad det istället gäller för kommunister, är att kritisera begränsningarna och de borgerligt kapitalistiska tendenserna i arbetarkampen, och understödja de positiva. Och dessa tendenser finns närvarande överallt, inom klassens alla organisationsformer. Genom att intaga en position av "antingen-eller", antingen proletärt eller borgerligt, så frånhänder sig IKS möjligheten att förstå, och därmed påverka utvecklingen. Ett exempel på detta är en av de frågeställningar som IKS ställde sig efter arbetarnas nederlag i Polen 1981:

"– varför har arbetarna, i själva Polen, som i augusti 1980 hade visat sådan kampvilja, sådan förmåga till självorganisering, som hade visat sådan intelligens i att använda mass-strejkvapnet mot borgarklassen –varför föll de sedan så lätt i de fällor som lades av Solidaritet, som lämnade dem bundna och kedjade till repressionens styrkor?"

Enligt IKS är arbetarna ena dagen revolutionära och kämpande i sina strejkkommittéer – när strejkkommittéerna samordnas och kallar sig fackförening så är de bundna och förlorade. Denna odialektiska antingen-eller-syn förhindrar IKS att se vad som var svagheten i kampen innan Solidaritet bildades, och vad som var positivt och eventuellt kunde utvecklas utifrån Solidaritet.

En liknande odialektisk syn har IKS vad gäller den egna organisationens uppkomst och tillväxt. Genom att inte se vad som är progressivt och positivt med andra vänsterorganisationer, genom att förneka de gemensamma dragen (t ex arbetarklassen som revolutionär klass, kritik av marknadsekonomin, gemensamma historiska referenser) motarbetar IKS de facto att fler individer blir medvetna om felaktigheterna hos vänstern. IKS har glömt hur organisationen själv kommit till. Att alla IKS:are kommit från de så föraktade vänsterorganisationerna. Hur ska IKS växa till? Genom att lyfta sig själv i håret, verkar det!

Men för att kunna leva med dessa två uppdelningar – inte beblanda sig med arbetarklassens reformistiska organisationer och inte med vänstern – måste IKS göra ännu en teoretisk "landvinning". Den går ut på att skilja den politiska verksamheten från den övriga verksamhet som individerna i IKS har: "Organisationens ståndpunkt uttrycks inte genom de enskilda millitanternas personliga liv". "Millitanterna deltar i klasskampen i det att de blir medlemmar av organisationen och utför dess uppgifter."

Detta gör att det gäller att hålla schizofrenin levande. När man är IKS:are diskuterar man inte med vänstern – när man är privatperson diskuterar man med liv och lust med vänstern på arbetsplatser och caféer. Som IKS kritiserar man folk från Arbetarpress som tycker sig göra en progressiv sak genom att se till att det finns ett allaktivitetshus där människor kan komma samman och eventuellt utvecklas politiskt. När man inte är IKS, spelar man i ett rockband och deltar på ett anarkistiskt-antiparlamentariskt demonstrationsmöte som man inte skulle drömma om att stödja som IKS.

Om man nu inte vill göra politik av schizofrenin, så försöker man naturligtvis hitta en förmedling mellan ens vardagliga liv och det som kan kallas "politik".

En politik som visar hur vår kommunistiska övertygelse tar sig uttryck, varje dag, på arbetet och i de andra sociala sammanhang där vi finns. Detta innebär naturligtvis problem, att försöka lösa den gordiska knuten, istället för att som IKS hugga av den. Men när vi löst knuten, är repet långt nog att användas.

(Om du efter att ha läst dessa drapor mot förmodan vill läsa mer om dessa betydande grupper i klasskampen, och t ex vill ta del av IKS kritik av FAM och AP, skriv då till: Internationell Revolution, Box 21 106, 100 31 STOCKHOLM)