KAPITALISTISK KRIS OCH REVOLUTIONÄR RÖRELSE
Intervju med Paul Mattick, hämtad ur Politisk Revy (Danm)
Så vitt vi kan se består din produktion av två delar. Den
ena är din bok "Kris och arbetslöshet", som är en studie av en konkret
krissituation i trettiotalets USA. Den andra och större delen av
ditt senare arbete består av en kritik av olika marxistiska skolor.
Slutligen också din bok "Marx och Keynes" som är ett teoretiskt
bidrag till ackumulationsteorin och en kritik av den keynesianska
ekonomin.
Det väsentliga problemet i trettiotalets USA var arbetslösheten.
Allt måste ses i det sammanhanget. Den ledde till en slags revolutionär
situation i USA. Vid den tidpunkten var det mycket viktigt att studera
den aktuella situationen empiriskt i stället för teoretiskt. Men
situationen möttes med New Deal-politiken och andra motdrag från
den härskande klassen.
Samtidigt med "Kris och arbetslöshet" som var avsedd för ett
akademiskt forum hade vi en tidskrift "Living Marxism", som arbetade
mer politiskt med arbetslösheten.
Arbetslöshetsrörelsen var den enda rörelse där vi hade möjlighet
att arbeta, därför att den var en slag rådsrörelse som var oavhängig
olika organisationer och inte kontrollerades av något parti. Detta
gav oss arbetsmöjligheter att utveckla en rådsrörelse. Senare, vid
tiden för andra världskriget, när rådsrörelsen försvunnit, fanns
inte heller någon revolutionär arbetarrörelse i USA. Vi kunde inte
längre genomföra något praktiskt revolutionärt arbete, vi blev mer
teoretiskt orienterade, försökte förstå utvecklingen. Jag skrev
redan på trettiotalet på "Marx och Keynes" - så snart Keynes bok
utkommit - och har hela tiden arbetat med krisproblematiken. Man
kan alltså inte förstå uppdelningen som en skarp uppdelning i tiden.
Som ni ser hänger också den andra delen av mitt arbete samman med
situationen i USA - där existerar inte längre någon arbetarrörelse
som man kan arbeta inom. Det enda man kan göra är teoretiskt arbete
som kritiserar föråldrade och ineffektiva teorier som inte längre
återspeglar den nuvarande situationen.
Hur ser du på situationen idag i USA med avseende på erfarenheterna
från trettiotalets arbetslöshetsrörelse?
Naturligtvis är fackföreningarna redan i det nuvarande läget
upptagna av arbetslöshetsproblemet. Men fackföreningarna som utgör
en del av det kapitalistiska systemet saknar möjlighet att göra
något åt det. De kan bara hoppas på ett nytt uppsving ska lösa problemet.
De grundar sig helt på en keynesiansk tankegång. Finns det inte
arbete måste det skapas genom regeringsingrepp. De stöder allt som
förhindrar arbetslöshet. De stödde Vietnamkriget då de visste att
utan kriget skulle det bli arbetslöshet och fackföreningarnas inflytande
skulle minska. Också arbetarna är mycket opolitiska, de ställer
inga frågor om vad de producerar och är kortsiktigt och pragmatiskt
bara intresserade av vad som finns i lönekuvertet. Bakgrunden är
att man de senaste tjugo åren lyckats hålla arbetslösheten inom
vad som kallas full sysselsättning, max fyra procent. Men detta
håller på att ändras. Den officiella siffran är 6-8 procent, i verkligheten
snarare 10-15 procent. Men det är långt till trettiotalets situation
när det fanns upp till 16 miljoner arbetslösa i en arbetarklass
som var mindre än dagens. 1929 fanns inga understöds- och välfärdsinstitutioner
och ingen offentlig sysselsättningspolitik. Då fanns alltså ingen
av de stabiliserande faktorer vi känner till idag. Alla dessa stabiliserande
faktorer betyder att situationen måste bli mycket värre idag innan
det finns möjligheter för en arbetslöshetsrörelse som trettiotalets.
Det finns inte samma bakgrund för organisering. Mindre försök kan
göras men det härskande klassen i USA är mycket aggressiv i sitt
motstånd.
I Danmark har under socialdemokratin utvecklats ett "förstatligande"
av stora delar av arbetarklassens reproduktion, dvs de former under
vilka arbetarklassen säljer sin arbetskraft. Det har skett under
beteckningar som aktiv arbetsmarknadspolitik, offentliga arbeten
och lagstiftning i förhandlingssituationer osv. Hur ser du på de
här förhållandenas inflytande på krisens förlopp i Danmark och möjligheterna
att utveckla en revolutionär rörelse i arbetarklassen?
För det första är de här förhållandena inte längre speciella
för Danmark eller de skandinaviska länderna. I de flesta västeuropeiska
länder och USA sedan New Deal har också utvecklats liknande former
för kontroll av arbetsmarknaden. Självfallet finns skillnader som
kan ge speciella utslag i krisförloppet. Men generellt har det överallt
varit nödvändigt för den kapitalistiska ekonomin att kontrollera
arbetsmarknaden, inte bara för att minska de sociala spänningarna,
utan också för att kunna skapa en ändamålsenlig fördelning av arbetskraften.
Men det intressanta problemet är om det är objektivt möjligt att
fortsätta att utvidga dessa åtgärder. I en uppgång kan dessa kontrollmedel
utökas, men i en skärpt krissituation kan detta inte fortsätta obehindrat.
I hur stor utsträckning det låter sig göras kan inte avgöras teoretiskt
eftersom det inte finns några indikatorer som visar hur djup krisen
blir innan den kan stoppas. Det finns inga data som visar var gränsen
för "välfärdspolitiken" ligger. Vi vet bara att det finns gränser
för tillväxten och att det finns en kriscykel. Vi är tvingade att
se utvecklingen an. Vi kan säga att det finns en tendens till fördjupad
kris, men bourgeoisien kan fortfarande tänkas ha motdrag som kan
vara effektiva nog att förhindra en fördjupad kris. För de flesta
länders vidkommande är det fortfarande möjligt att utvidga regeringens
aktiviteter, skapa mer pengar och därmed begränsa arbetslösheten.
Men det finns också en möjlighet att de traditionella metoderna
inte längre är effektiva eller att det inte längre är möjligt för
regeringarna att genomföra dem. Detta understryks av att det idag
inte finns möjligheter att exportera krisen pga de enskilda ländernas
integration i världsekonomin och krisens samtidiga utveckling i
många länder. Det är helt tydligt att bourgeoisien inte vet hur
den skall handla i den nuvarande krisen. I stället för att handla
keynesianskt genom att öka "välfärdsinstitutionerna" för att minska
arbetslösheten, arbetar regeringarna på att bekämpa krisen med en
deflationspolitik och med att öka arbetslösheten. Av rädsla för
att öka inflationen genom en modern keynesiansk politik försöker
man bekämpa krisen och inflationen samtidigt. Men om detta inte
lyckas - om samhällena inte kan klara detta socialt och politiskt
- kommer man att övergå till keynesianska metoder med offentliga
arbeten osv. Vilken av de två metoderna som kommer att användas
är helt beroende av vad arbetarklassen gör. Om arbetarklassen inte
är villig att bära bördorna av en deflationspolitik tvinas kapitalet
antingen att undertrycka arbetarklassen med fascistiska medel eller
gå tillbaka till inflationspolitiken. Därmed räddas kapitalismen
i den nuvarande situationen men dess livstid förkortas på lång sikt.
Varje utvidgning av den offentliga sektorn med avsikt att reducera
arbetslösheten innebär en reduktion av den privata sektorn och en
långsam destruktion av det privata kapitalet.
I Danmark har vi nu den högsta arbetslösheten sedan 1958.
Och diskussionen gäller arbetslöshetens demobiliserande verkan på
arbetarklassens kampvilja. Hotet om avsked leder till politisk apati
och bristande solidaritet. Är detta samband riktigt och var den
amerikanska arbetslöshetsrörelsen på trettiotalet en specifik situation?
I fråga om frånvaron av en revolutionär arbetslöshetsrörelse
i trettiotalets Europa bör det understrykas att arbetarklassen i
de europeiska länderna under tjugotalet utsattes för kraftiga kontrarevolutionära
angrepp. Skräcken för att den ryska revolutionen skulle sprida sig
efter första världskriget var så stor att de olika europeiska revolutionerna
blev hårt undertryckta och förtrycket fortsatte hela tjugotalet.
Arbetarklassens organisationer var, om inte ödelagda så dock kraftigt
på defensiven, och organisationerna försökte hålla klassen tillbaka
och förhindra varje självständigt initiativ. Detta är en del av
bakgrunden till att arbetarklassen i Europa inte kunde skapa en
revolutionär arbetarrörelse. Det är snarare detta som är en historiskt
specifik situation. Också den amerikanska situationen är naturligtvis
enastående men likväl mer typisk. Det är värt att notera att demobiliseringen
är ännu större under en högkonjunktur. Under högkonjunkturen före
första världskriget hade vi en reformistisk rörelse som integrerades
i det kapitalistiska samhället. Samma sak hände efter andra världskriget.
De enda situationer då vi får en början till revolutionära möjligheter
är situationer med djup depression och mycket stor arbetslöshet.
Historiskt sett är det bara i krissituationer som det har kunnat
skapas en revolutionär rörelse som inte varit intresserad av att
integreras och delta i det kapitalistiska samhällets skötsel. Det
har aldrig funnits framgångsrika revolutionära rörelser under högkonjunkturer.
I en artikel som du skrev i början av trettiotalet säger du:
"Först i kapitalets nedgångsperioder får strejken sin verkligt revolutionära
betydelse. Varje resultat som arbetarna uppnår fördjupar krisen.
Alla proletariatets motståndsaktioner sker på bourgeoisiens bekostnad.
Allt som de arbetslösa vrider ur händerna på bourgeoisien leder
till förstärkt utsugning i industrin och därmed till en skärpt klasskamp."
Så vitt vi kan se förbigår du problemet med arbetarnas rädsla för
avskedanden och arbetslöshet. Den måste vara tillbakahållande.
Det som här sägs är att det under uppgångsperioder, när ackumulationen
fortfarande kan utvidgas obehindrat, naturligtvis finns en beredskap
att genomföra strejker och aktioner för att uppnå högre löner. Men
vad som sker är detta: Innanför det kapitalistiska systemets ramar
kommer den högre lönen samtidigt att medföra en ökad produktivitet
och en förstärkt teknologisk utveckling. Uppgången tillåter alltså
både en höjning av lönerna och av profiten. Kapitalets expansionsprocess
är alltså bland annat orsakad av strejkerna - lönekampen är en sporre
för kapitalets utveckling så länge kapitalet har möjligheter att
expandera. I den motsatta situationen - i krisen - är denna expansion
inte möjlig. När behovet av profit är så stort att en utveckling
av produktionen för ögonblicket inte kan tillfredsställa det, är
lönehöjningarna naturligtvis farliga. En framgångsrik strejk kommer
att tära på en profitmängd som från början är för liten. Den kommer,
i stället för att tvinga kapitalismen framåt, att göra det svårare
för den att existera. Därmed får strejken en objektivt revolutionär
karaktär - oavsett vad arbetarna tänker om den. Men det avgörande
är att krissituationen skiljer sig från den vanliga, mindre och
växlande, arbetslösheten bl.a. genom att armén av arbetslösa har
blivit så stor att den fått egna intressen. Det är och var ju inte
möjligt att skaffa arbete åt alla, men däremot fanns en bas för
gemensamma aktioner för bättre understöd osv. Samtidigt kan ju kapitalismen
i den moderna industrin inte bara avskeda alla och anställa arbetslösa
i stället. När kapitalisten är hotad söker han minska lönesumman
genom att avskeda de sämsta, äldsta och långsammaste arbetarna och
behålla de mest produktiva. Arbetslöshetsarmén kommer därför alltid
att bestå av de sämst kvalificerade som inte utan vidare kan tas
in i produktionen som ersättning för de mest produktiva. Men krisen
tvingar också kapitalisten att skära ned lönerna eller motsätta
sig lönehöjningar oavsett prisstegringarna. Och detta tvingar naturligtvis
arbetarna att handla. Under tjugotalet i Tyskland och Frankrike
och USA avstannade inte strejkerna trots arbetslösheten. Strejkerna
bröts inte av de arbetslösa. I USA bildade vi i arbetslöshetsrörelsen
strejkvakter när de som hade arbete strejkade. Under massarbetslöshet
utgör de arbetslösa en särskild grupp av permanent arbetslösa och
avsikten den gången var att förbinda dem som hade arbete med dem
utan arbete. Allt detta är naturligtvis en generell utveckling.
Det finns överallt och det kommer överallt att finnas situationer
där de arbetslösa kommer att försöka ta arbete till lägre lön. Men
detta är avhängigt den lokala situationen och t ex organisationsgraden
bland arbetarna. Du refererar ofta till trettiotalskrisen men understryker
samtidigt dess speciella historiska förutsättningar. Vilken avgörande
skillnad är det mellan krisen då och idag? Trettiotalskrisen var
en traditionell kris av samma typ som kriserna på 1800-talet - en
kris utan stor statlig sektor och en kris där destruktionen av kapital
genom konkurser i första skedet fick utvecklas fritt. Men det karaktäristiska
med krisen idag är att de statsingrepp, som blev nödvändiga under
trettiotalskrisen och som fortsatte under uppgångsperioden efter
andra världskriget, är uttömda nu. Den konstanta utökningen av den
ekonomiska aktiviteten - dämpningen av nedgångarna - har skapat
en inflation som i sig själv hotar det ekonomiska systemet. Genom
att den statliga krispolitiken genomförts konsekvent har en situation
uppstått där denna statliga styrning har blivit ineffektiv. Denna
kris kommer alltid att slå igenom därför att ingreppen inte längre
kan stödja de verkliga behoven: en kollosal höjning av profiten,
en fortsatt expansion av kapitalet. Denna kris kommer - om den inte
stoppas eller lindras - sannolikt att få en permanent karaktär,
och man kommer att försöka lösa den genom en fysisk kapitaldestruktion
i ett tredje världskrig.
RÅD KONTRA PARTI
Du har ofta i dina artiklar skarpt kritiserat det du kallar
de leninistiska principerna och de leninistiska partierna och grupperna.
Det kan tyckas underligt att du slår samman så vitt skilda riktningar
och beteckningar.
Låt oss börja med trotskisterna. De säger själva att stalinismen
är en perverterad version av eller förstörelse av leninismen. Och
att trotskismen inte är något annat än den verkliga leninismen.
Trotskisterna hävdar inte att Trotskij själv tillförde Lenins arbete
något i teoretisk betydelse. Han förde Lenin vidare under andra
betingelser. De verkliga leninisterna - kommunistpartierna - säger
också själva att de är leninister. De sätter likhetstecken mellan
stalinism och leninism och hävdar att Stalin bara genomförde de
leninistiska principerna - med vissa misstag. Maoisterna säger naturligtvis
också att de är leninister, då de hävdar att leninismen är marxismen
i imperialismens tidevarv. Alla dessa grupper är alltså leninister
oavsett deras konkreta politik, dvs leninismen är deras ideologi.
De kommunistiska partierna i Europa för naturligtvis inte någon
leninistisk politik i den meningen att de försöker göra revolution.
De för istället en ny socialdemokratisk politik med målet att få
mer makt inom status quo, att få plats i parlamentet eller regeringen.
Men också detta passar in i ideologin eftersom Lenin sade: det finns
perioder då man måste vara reformist, då man måste vara opportunist
och försöka lura bourgeoisien. Då man går in i parlamentet och de
olika organisationerna för att infiltrera och skapa en apparat inom
apparaten, som vid ett lämpligt tillfälle kan ta makten. Leninismen
motsägs alltså inte av partiernas reformistiska politik, eftersom
man hävdar att den revolutionära politiken kan slå igenom om det
är nödvändigt eller om möjligheterna dyker upp den ena eller andra
dagen. Det vill säga att de leninistiska partierna i ett större
sammanhang uppträder som dagens socialdemokratier, med en socialismuppfattning,
som ser socialismen som ett slags statskapitalism. De gamla socialdemokratierna
har för länge sedan slutat hävda att de är klasspartier, de är inget
annat än ruttna borgerliga partier, som försöker reformera kapitalismen.
Dessa partier är på väg att försvinna eftersom de förstörs både
från höger och vänster. I Frankrike och Italien har de kommunistiska
partierna övertagit socialdemokratins roll. Leninisternas mål är
övertagande av och kontroll över produktionen, en auktoritär regering
som vill reglera hela samhället efter sina egna planer. Denna rörelse
är världsomspännande och har för närvarande stor framgång. Jag vet
inte om det är objektivt möjligt att stoppa denna rörelse. Det är
mycket möjligt - i varje fall teoretiskt - att vi kan hamna i en
situation där den socialistiska revolutionen ännu en gång skjuts
upp en generation genom de statskapitalistiska institutionernas
utbredning över flera länder. Därför måste det vara revolutionärernas
uppgift att försöka hindra denna utveckling - denna stabilisering
- som tycks vara en tendens.
Du är känd som talesman för den rådskommunistiska rörelsen,
bland annat genom ditt arbete i början av tjugotalet i Tyskland.
Kan du förklara hur du i motsättning till leninisternas partimodell
tycker att den socialistiska revolutionen ska organiseras.
Alla revolutioner i det tjugonde århundradet har utlösts av rådssystemet.
Inget parti har ännu skapat en revolution, försåvitt vi inte kan
kalla fascisternas statskupp i Italien för revolution. Men om man
med revolution menar arbetarklassens revolt mot systemet med avsikt
att avskaffa det, så är den första revolutionen Ryssland 1905. Den
utlöstes av råden där inga politiska partier hade något inflytande
eftersom det knappast existerade några politiska partier. Den dåvarande
socialdemokratin var mycket liten, en splittrad grupp som inte hade
några möjligheter att influera eller skapa en massrörelse. Det var
arbetarnas självorganisering i sovjeterna som gjorde revolutionen
möjlig. Under hela förloppet låg makten hos sovjeterna. Det kan
ni läsa hos Lenin och hos Trotskij i hans bok 1905. Lenin drog av
händelserna 1905 slutsatsen att det inte är möjligt att enbart verka
som parti, utan man måste också vänta på de spontana rörelserna,
sovjeterna och arbetarklassens aktivitet och så med stöd från denna
rörelse påföra rörelsen den inriktning som partiet önskar. Lenin
föreställde sig alltså inte att partiet organiserar revolutionen,
utan att det under revolutionens förlopp, som bryter ut spontant
och finner sin egen organisationsform, infiltrerar rörelsen. Därför
följde han en linge, som förutsåg att revolutionen återigen skapades
av sovjeterna, men denna gång med ett bättre organiserat parti som
skulle göra partiets kontroll över rörelsen möjlig. Februarirevolutionen
1917 sattes på samma sätt igång av sovjeterna, vid sidan av partierna.
Först efter det att sovjeterna bildats och revolutionen genomförts,
började partierna strömma in i sovjeterna och driva igenom sin partipolitik.
Under denna strid inom sovjeterna lyckades bolsjevikerna få majoritet
eftersom de var ensamma om att kräva fred, jord till bönderna osv.
Med denna majoritet kunde de sedan genomföra sin egen statskupp
- det som kallas oktoberrevolutionen. Men det var bara en kupp som
utfördes av en liten grupp, utan massorna. Massorna fick först meddelandet
om revolutionen från tidningarna dagen efter. Men också i Tyskland
1918 och 1919 var situationen sådan, att det inte fanns något parti
som kunde skapa revolutionen och avskaffa kejsardömet. Bara genom
arbetarrådens utveckling lyckades man störta regimen och först då
detta hade skett kom partierna till. Det lyckades för det oavhängiga
socialistpartiet (USDP) att sätta sig fast i rörelsen. Revolutioner
skapas av massorna själva, som skapar sin egen organisering. Enda
sättet de kan göra detta, är genom deras egen existerande organisationsform,
antingen i bostadsområdena eller i fabrikerna, där de är samlade,
där de kan röra sig för att besätta dem, där de kan välja sina delegater
för samordning osv. Detta naturliga system som skapats av fabrikssystemet
och den moderna industrin är den naturliga bakgrunden för massornas
självorganisering, oavhängigt parti- och fackföreningsorganisationer.
När vi den gången, 1919, talade om arbetarråd var det därför att
vi önskade fortsätta revolutionen. Vi kallade oss rådskommunister,
inte bara för att vi ville använda råden till att överta makten,
organisera den politiska strukturen och bryta ner borgerskapets
centrala maktstruktur. Vi gjorde det först och främst för att basera
all makt på fabriksråden, för att stärka fabrikerna runt om i landet
och för att centralisera den lokala maktstrukturen på ett sådant
sätt att den inte kunde vändas mot den nedre delen av maktstrukturen,
fabriksråden. Men rörelse degenererade efter ett års tid och försvann.
Rådsrörelsen kan bara ses i samband med revolutionen. Utan revolution
är det ingen mening att tala om uppbyggandet av en rådsrörelse.
När vi propagerade för rådsrörelsen, propagerade vi för revolutionen.
Den kan alltså inte existera nu, men i och med agitationen för råden
agiterar du för den organisation, och det mål, den kommande revolutionen
kommer att anta. Vi propagerar alltså inte för att arbetarklassen
ska upprepa 1917 eller 1919 års revolutioner eller andra historiska
organisationsformer, men vi säger att inge revolution kan genomföras
med mindre än att massorna själva organiserar sig på ett sätt som
säkrar att inget parti kan överta rådens funktion och makt, så att
makten förblir hos arbetarna. Man måste hindra partierna från att
förändra rådens funktioner så att de åter blir statsfunktioner,
att råden uppgifter utförs av särskilda institutioner, att det ekonomiska
och politiska systemet kontrolleras på annat sätt än genom arbetarklassens
egna organ, råden. Rådskommunism har det kallats, när du kämpar
för arbetarklassens självbestämmanderätt, när du kämpar för något
annat än statskapitalism, för något annat än den leninistiska principen:
Partiet och staten är en och samma sak som i det långa loppet ska
tillföra de nödvändiga åtgärderna åt arbetarna, eftersom arbetarna
är för dumma att göra det själva. Denna riktning eller rörelse för
arbetarnas självbestämmanderätt, för deras självständiga aktioner
och för deras självorganisering i syfte att störta det kapitalistiska
systemet för att skapa ett nytt system, där producenterna verkligen
kontrollerar produktionen - denna rörelse är rådskommunismen och
den är inte knuten till någon bestämd tidsperiod, men använder sig
av erfarenheterna som propagandamedel. Det rör sig om arbetet för
socialismen och kommunismen eller för ett samhälle där lönearbetet
inte finns, där pengarna inte finns och där producenterna, inte
staten eller partiet, styr produktionen.
Översättning LZ
|